BERTIL HEGLAND
Personhistoria

(se även under Kuriosa)

Copyright ® 2006- Britt-Marie Norelius

Bertil Hegland föddes Erikson som tredje och yngsta barnet den 28 juli 1925 i Vasastan, Stockholm, på Rörstrandsgatan 52, 2 tr. Där hade familjen, pappa Tor, kammarskrivare i Stadshuset (som sedermera den 10 år äldre brodern Sture också blev, t.o.m. "förste") och hustrun sedan 1914 Karin Erikson, född Kullberg 1892 i Katrineholm, dotter till Karl Kullberg (1852-1940), som var bror till den store entreprenören / handelsmannen August Kullberg ("Katrineholmskungen"), med studentexamen 1910 och med en examen som gymnastikdirektör, flyttat in 1916. Det var en underbar, solig, stor lägenhet med högt i tak och stuckatur, med tre stora rum i fil med stora fönsterpartier, varav mellanrummet med rejäl balkong, alla mot Karlbergskanalen och Karlbergs tågstation, en stor sängkammare med badrum mot gården, stort kök med vedlår och "walk-in-"skafferi samt en alkov, eller jungfrukammare samt stor hall med separat toalett. Den fina lägenheten bodde min mormor i från 1915 till 1987! (Hon blev änka efter morfar Tor Karl Ivar 1969.) Hur många fantastiska fester har vi inte varit på där?! Varje födelsedag, varje storhelg, varje bröllopsdag firades stort med flerglasdukning (ärvda kristallglas i alla storlekar), trerättersmiddagar, om sommaren med nygjorda glassbomber från Jaconelli Glassfabrik två portar därifrån. Mormor och morfar bjöd in släkt och vänner till alla dessa fester, sådana man knappt har längre.

    Där fanns en annan fantastisk person, Lilly Bratt, som hemhjälp, som blev som en viktig extramamma för barnen ända från 1932 till 1970-talet. Även vi barnbarn till hennes arbetsgivare såg henne som ett kärleksfullt stöd och god vän i familjen. Hon fanns alltid där. Hon gifte sig aldrig. Hon var djupt religiös, timid och oerhört arbetsam. Hon ville helt enkelt inte pensionera sig, eftersom hon och Bertils mamma, betraktade varandra som goda vänner. Jag blev nästan förvånad när jag förstod att hon faktiskt hade ett annat hem, på Lilla Essingen, där vi hälsade på henne vid juletid och på hennes födelsedagar när hon var äldre. Tack för allt, tant Lilly!

    Bertils mamma Karin Augusta föddes den 19 maj 1892 i Småland, Norra Solberga socken, dotter till industrifamiljen med tändsticksfabrik i Anneberg Kullbergs Karl, medan mamman, Augusta von Heland, född 1854 avled redan när Karin var liten flicka. En stor sorg. Karl Kullberg var med och startade samskolan i Katrineholm där flickorna gick tills det var dags att studera vidare. Karin fick åka till Stockholm för att ta studenten och var då inneboende hos Kerstin "Kärran" på Östermalm, en vän för livet. 1910 tog Bertils mamma studenten, ganska ovanligt för en flicka från landet då. Studentklassen var inte stor. Hon gick sedan direkt in på GCI i Stockholms City för att bli gymnastikdirektör. Studierna gick som tåget gjorde då, utan uppehåll och punktligt. 1913 hade hon sin examen. Men, som så ofta på den tiden, när hon träffade sin blivande man var det inte tal om att jobba utanför hemmet, om man kom från en förmögen familj. Så min välutbildade mormor utövade inte sitt yrke en enda dag i sitt liv från bröllopsdagen 1914. Ändå åstadkom hon så mycket i sitt liv. Bertil fick extra stötta att fullfölja sitt för familjen annorlunda yrkesval.

    Bertils och mammas morfar, den kortvuxne, charmige Karl var högt älskad av både barn och barnbarn och även av personalen på sin brors företag Kullberg & Co. i Katrineholm (se www.kullbergkatrineholm.se som ska fyllas med foton och historier ur ett rikt arkiv), ett stenkast ifrån den röda trävillan, kallad "Apotekarvillan" med lummig trädgård  i Katrineholm, som Karl lät bygga med hjälp av Fredrikssons Träförädling AB för sin familj med hustru och fyra barn intill järnvägen 1895 och än idag bevarad på Storgatan 6. Där tillbringade Karin och barnen, hela somrarna under många år. Min mamma, Bertils storasyster berättade att det var deras lyckligaste tid på året, "somrarna hos morfar i Katrineholm". Bertil blev säkert stimulerad att använda sin fantasi redan av honom och hans stora, varma hem med frodiga trädgården och galna upptåg med släkt och morfaderns vänners barn, t.ex. Grönkvistarna, där fadern hade Grönkvists Mekaniska Verkstad, som tillverkade redskap, som August Kullbergs handelsföretag Kullberg & Co. markandsförde och sålde. 

    "Apotekarvillan"  kallades så för att Karl Kullberg hade utbildat sig på apotekarlinje och därmed fallit ur skaran av industrialister och säljare och farit till Amerika på 1880-talet för att bosätta sig. Han kallades "apotekaren" för att han hade öppnat "drugstore" (mer diversehandel med medikamenter) i Washington D.C., dit både general Ulysses Grant och indianhövdingen (Sioux) Sitting Bull kom för att handla. Karl hade gift sig, fått ett barn, för att sedan förlora både hustru och barn och rest hem till Sverige efter ca 10 år. Huset med hans drugstore är rivet kan man se på Google Earth.

    Återbördad till moderjorden, son till den store industrimannen A Fredrik Kullberg, blev Karl Kullbergkassadirektör och senare kontorschef i sin brors industribolag Kullberg & Co., gifte sig med Augusta von Heland från Solberga socken i Småland, Bertils mormor. Även hon dog dessvärre tidigt, men efter att ha fött honom fyra älskade barn, Bertils mostrar o morbror:

    Anna född 1895, gift med odontologie doktorn Gösta Lindblom, som reste runt världen och föreläste efter den mest aktiva tandläkarverksamheten. Den stora, vackra villan i Stocksund var deras hem i många år, men på ålderns höst blev längtan till släktens hembygd för svår, de flyttade till Smålands Anneberg, där farfadern A Fredrik Kullberg haft tändsticksfabrik. Anna var mor till tre barn: Ann-Mari gift med den tyske operasångaren och konstnären Jim Gettys med hem i Palo Alto, CA, USA; Margit gift i England och Göran, även han tandläkare, som stannade i Sverige, men dog redan vid 40 års ålder;

    Karin född 1892, kallad Kajsa, Bertils och min mammas mamma, var släktens absoluta centrum i alla år, även sina vänners, oerhört social, smart, påhittig, stabil, glad, klok, skojfrisk, välutbildad, duktig på allt upptänkligt i hushållet, älskade opera särskilt Wagner, målade akvarell.

    Karin i sin tur var mor till tre barn: Sture f 1915, Margareta 1918-1999 och Bertil 1925-2002. Karin Erikson hade 5 barnbarn, t.ex. mig, som hon hann träffa mycket och en mängd barnbarnsbarn. Själv umgicks jag mycket med min älskade mormor. Jag hann bli vuxen innan hon lämnade jordelivet.

    Alla jular hos min mormor på Rörstrandsgatan 52, 2 trappor, mittemot Karlbergs slott, var som hämtade ur Ingmar Bergmans Oscars-belönade film "Fanny och Alexander"! Kanske ännu mer så när Bertil var liten. Det slogs på stort och var oerhört festligt och stämningsfullt. Alla var duktiga på att skriva långa, utmärkta julverser, så julklappsutdelningen tog låååång tid, särskilt när man var liten och kvickt ville få ihop sin lekbara hög klappar. Ibland försvann vi i julklappspappren för att vi somnat i dom och blev ropade på när vi skulle åka hem på morgonkulan.

     Bertils far var grosshandlarsonen Tor "Tosse" Karl Ivar Erikson i Stockholm, som hade åtta syskon, och dessvärre känslokalla föräldrar, som Bertils mamma inte gärna ville umgås med just därför, där flera av syskonbarnen blev konstnärer av olika slag, bl.a. konsertpianisten med världsrykte, den humoristiska Greta Erikson, som gick för samma pianolärare som sin kusin, min mamma. Men jag glömmer aldrig morfars bror Viktor, som bodde i Norrköping, var minst 2 meter lång, var minst 100 och såg ut som ett skelett med enormt långa fingrar. Han var mycket snäll och mycket händig. Han flätade pyttesmå pappershjärtan i olika färger som man skulle hänga i julgranen. Fantastiskt arbete.

    Elin född 1890, gift Håkansson, ledamot av stadsfullmäktige i Katrineholm, docksamlare och hembygdsforskare - se Katrineholms hemsida och sök på "Kullberg", så kan du läsa mer om henne

    Fredrik "Figge" Kullberg född 1898, som var klen och tog sitt liv vid Södra station i Stockholm 1968.

Bertil och Figge var själsfränder och Bertil sörjde honom djupt.

    Det tredje giftermålet för Karl Kullberg var med den av barnen älskade Vivi Senell, som funnits i hans hushåll i många år redan och var änka efter en läkare och fungerat som trygg extramamma till Bertils mamma och syskon och som en mormor för Bertil och hans syskon: Sture (född i augusti 1915) och min mamma (född i oktober 1918, död i september 1999). Även henne överlevde Karl. Han dog 1940 som änkling, mycket djupt sörjd. En epok var över för Bertils familj.

    Bertil själv träffade Britt Nordborg på Norra Lagnö ca 1949, där hela familjen Erikson brukade semestra, och blev blixtförälskad. Som tur var, var kärleken besvarad. 1950 gifte de sig, men hade inte råd eller möjlighet att skaffa lägenhet i Stockholm. De bodde faktiskt inneboende hos Bertils föräldrar, i "lilla rummet" med kakelugn, garderob, stort burspråk med fönster i tre riktningar ut mot Karlbergs slott och Solna,  samt toalett precis utanför dörren i hallen. Bilden uppe till höger där Bertil ligger på sängen under egna konstverk på väggen är tagen i det rummet.

    Efter att ha uppnått tillräckliga löner för att kunna betala den hyra som krävdes för att bo i egen lägenhet mitt inne i Stockholm - även på den tiden var det svårt att få tag i lägenhet där - flyttade de tu 1952 in på Riddargatan 15 på Östermalm. Inte förrän 1997 flyttade de därifrån, då pga renovering som skulle slå ihop lägenheter och bli alldeles för dyrt och trist. Alla gamla grannar hade ju dessutom försvunnit. På Riddargatan ordnade Bertil och Britt sin tvårummare med möblerbar hall (som det hette) till ett verkligt mysigt hem. Det var enormt högt i tak det utnyttjade de till fantastisk uppvisning av konsten de hade. Eftersom det var mycket lite ljusinfall från fönstren, sattes små, listiga belysningar upp som visade konsten. Bertil var ytterst händig och byggde hyllor för underbara konstföremål och sina egna modellbyggen. Det stora dockskåpet med alla möbler, små föremål och lampor som lyste, som vore det hans barndomshem hade han pillat ihop under många år - det var helt fantastiskt i sina detaljer.

    Jag fick inte något alls av hans prylar i testamentet, eftersom han och hustrun gav allt inkl pengarna till sin gudson, hustruns tvillingsysters adoptivson Michael - t o m alla min mormors tavlor hon målat i livet som Berra hade, fast Michael inte hade någon relation med min mormor - men jag har fantastiska minnen från min mormor och moster och underbara foton både från Riddargatan och Täby! För övrigt var Bertil och Britt gudföräldrar till både Michael Nyqvist och mig, som är tio år äldre. Sådant var ju viktigt förr och jag var verkligen väldigt mycket hemma hos Bertil och Britt när jag var liten. Vi hade en mycket nära kontakt. Senare i livet ordnade jag utställningar och PR kring Bertils konst. När han levde gav han mig lite av hans saker, Manhattan-böckerna och original från Levande Livet.

    Bertil Heglands händighet tog i olika uttryck. Han mekade med allt! Han hade fotolabb hemma, han byggde vitrinskåp som löpte på väggarna, upplysta naturligtvis, han byggde otroligt detaljerade modeller av fartyg och flygplan, han byggde och inredde ett stort dockhus etc. Dessvärre ville han också meka lite bil och monterade ur bilbatteriet på sin bil för att bära till verkstaden för laddning. Bertil och Britt körde inte så mycket med den, egentligen bara på somrarna. När Bertil gick på den dåligt sandade vintertrottoaren nära sitt hem, halkade han och fick det oerhört tunga bilbatteriet nedfallande på sin högra hand, konstnärshanden. Där krossades inte bara den, utan också hans framgångsrika karriär. Detta var det ödesdigra året 1967.

    Efter ett helt år av smärta och misslyckade operationer började livet vända uppåt, men väldigt långsamt. Tack vare bättre läkare, bättre operationer, bättre smärtstillande, en stöttande mamma och sin underbart tålmodiga hustru gick allt åt rätt håll. Det tog dock många år innan han kunde börja fotografera och måla lite. Men han hittade en ny hobby så småningom, som passade honom utmärkt och där han kunde jobba - ideellt - och träffa folk med ett gemensamt intresse. Han behövde ju bara jobba så mycket han orkade.

    Bertil Hegland fick kontakt med Leksaksmuseet, som Peter Pluntky beslutat inrätta på Söder och som invigdes 1980 med många av Bertils leksaker. Dessa var nämligen helt intakta från Bertils barndom. Han hade lekt med dom, men inte plockat sönder dom. Även jag lekte med dessa leksaker som liten, bussar, bilar, tågvagnar av tungt järn. Bertil var allt oftare på Leksaksmuseet, även som värd. Pluntkys och Heglands blev mycket goda vänner. Bertil byggde ju också själv det där fantastiska dockskåpet, som jag visar några bilder.

   Bertil drog sig tillbaka med hustrun och levde stillsamt och mestadels utan smärta från handen med vänner, släkt och grannar de sista åren ute i Täby på Gästgivargränd.

   Morbror Bertil fick 2001 en envis halsåkomma, som inga husläkare tog på allvar, utom den femte tillfrågade. Han sände Bertil direkt till Radiumhemmet på Karolinska för undersökning. Det visade sig att han hade en aggressiv strupcancer. som ändade hans liv den 6 februari 2002, efter alltför sen upptäckt och sedan kraftig strålning, som förstörde hans tal. Han avled på Stockholms Sjukhem, där han vårdades den sista tiden. En sorgens dag. Hustrun Britts enäggstvilling Gerd flyttade till henne, eftersom hon var starkare än Britt och dom alltid stått varandra nära. Det var mycket lyckat för båda. Britt Hegland, född Nordborg 2 augusti 1924 avled 13 november 2007. Bertil och Britt är begravda i Täby Kyrkby.

 

_______________________________________________________

 

 

Min egen historia vid den här tiden...särskilt 1967

 

Att jag minns morbror Bertils olycksår med bilbatteriet 1967 så väl, det som förändrade hans liv totalt och gjorde min mormor så ledsen och oroad, beror på att jag konfirmerades det året ute på S:ta Katharinastiftelsen i Österskär för Margit Sahlin, Sveriges först prästvigda kvinna och hennes assistent, blivande prästen, kyrkoherden och biskopen i Lund Christina Odenberg samt praktikant Lisa Tegby. Vi konfirmander fick i villan spela den alldeles nyutkomna Beatles-LP:n "Seargant Pepper's Lonley Hearts' Club Band" - bara titeln! Och vilket häftigt omslag! Och vilken skillnad mot förra LP:n. Vilket nyskapande! Vi var hänförda! Vi övade också in en Beach Boys-låt i olika stämmor för att framföra på en föräldradag. Det var en underbar miljö därute, vädret var fin hela tiden och vi hade många fina samtal, men också lite lagom med bus. Inget farligt dock.

    Året var dock elände för morbror Bertil och moster Britt och i förlängningen mormor, elände för min bästis Kerstin Blombergs familj, där äldsta dottern Solveig tog livet av sig av olycklig kärlek på sommaren i en lånad lägenhet i Stockholm och ytterligare elände när min granne och bästis pojkvän körde ihjäl sig på motorcykel strax utanför vår gemensamma stad Sigtuna på väg till henne. Vi var alla i den känsliga åldern 16-17 år. Många tårar.

    Jag minns att jag min bror hämtade hem mig från efterlägret på Österskär för att vi skulle sörja tillsammans med våra vänner. Mamma och pappa var bortresta utomlands, så vi var hemma hos oss, spelade musik, både från vinylskivor och egen gitarr. Och vi samtalade om livet och döden och såg till att alla var mätta och sov några timmar. Det var svårt att skilja natt från dag i en vecka.

     Året 1967 var paradoxalt nog också ett toppenår för mig.

     Pappa firade sin 50-årsdag stort hemma i villan med hela släkten, vänner, grannar från arla till särla. Eftersom hans födelsedag låg på eller nära midsommarafton, var det alltid extra festligt. Han hade vit kavaj, fick en guldklocka, alla var glada, all mammas mat vid gående bordet var fantastisk, som vanligt - fiskaladåber, inkokt lax med underbart god majonnäs-sås, småfranska, fantastiska tårtor, ischokladtårta - som jag aldrig smakat godare senare - ja, allt var toppen. Amerikanska studenten Dana kom med storebror från plugget på universitetet i Lund. Hennes föräldrar hade skickat med henne Volkabubblan från Kalifornien! Exotiskt! Den reste dom senare med i Östtyskland. Den 21 juni 1967 - en dag vi minns med glädje!

     Det var också det året jag blev erbjuden jobbet som discjockey på klubben Fasching på Kungsbron, intill Oscarsteatern. Detta efter att jag hjälpt pappa, som installerat ljudsystemet, med livfulla tester inför bara ägaren och pappa. Ja, jobbet var enbart på lördagar mellan kl 19 och 22, eftersom jag vikarierade för den populära popradioprataren Inger Flyckt, som då var på Herrgår'n söder om sta'n, som också drevs av Bosse Halldoff (filmregissören Jans bror). Jag körde nostalgimusik - från 1962 och framåt ;-) Det var mycket populärt. Det var ju toppen att som knapp 16-åring både att få spela sin egen favoritmusik för andra, stå på scen och show i mikrofon OCH tjäna pengar på det! Dessutom ha tryggheten att mamma och pappa satt på balkongen och åt och njöt för att vänta på att få skjutsa hem mig där vi bodde fem mil utanför sta'n.

    Min äldsta morbror Stures fru Anna lånade ut poppiga designkläder till mig för att göra reklam för hennes populära affär Shape vid Sankt Eriksplan, den som också klädde många popstjärnor, t.ex. Hep Stars, Py Bäckman och Eleanor Bodel, som hette Bodil i förnamn egentligen. Att jag fick discjockeyjobbet berodde på att pappa Holger förestod Leo Straussers HiFi Musik-affär Kaminski på Scheelegatan några härliga år. Pappa efterträdde den legendariske ljudexperten, charmknutten Curt Kaminski själv och han öppnade senare annorstädes Veteran HiFi på Karlbergsvägen. 

Oj, vilket år 1967!

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

www.bertilhegland.se

Copyright ® 2006- Britt-Marie Norelius, systerdottern,
ansvarig för Bertil Heglands upphovsrätt.

Sidan startad 2006. Uppdaterad 1 februari 2013.